ELITSERIEN!
HK Aranäs säkrade seriesegern i Aranäshallen ikväll genom att besegra Hallby. De senaste veckorna har det pratats mycket om magi. Det ena har varit mer magiskt än det andra. Ikväll handlade det inte om magi. Det var ren och rå styrka, som mynnade ut i ren och skär glädje.
Matchanalys och sånt får vi ägna oss åt en annan gång. Jag vill hålla kvar känslan en liten stund till. Jag vill sluta ögonen och njuta......
Jag tänker på förväntningen som låg i luften i hallen långt innan matchen. Vi som var där innan och under damernas match gick och tittade förstulet på varandra och utväxlade allvarliga nickar.
Aranäshallen fylldes på och sorlet från 1 150 förväntansfulla åskådare hördes långt utanför hallen, där ett antal besvikna Aranäsare tvingades vända hemåt på grund av att det var fullt. Det känns ganska onödigt att påpeka att det även idag blev publikrekord.
Aranäs hejarklack satte direkt igång att taktfast mana fram de vita på planen, och spänningen var på topp från starten.
Jag kommer speciellt ihåg Aranäs första mål ( 1-0 Tobias Östanbäck ). Kanske inte målet i sig men den ljudexplosion som skakade både väggar och tak, och som gjorde att man fick gåshud, eller ståpäls som det heter nu för tiden, och vi anade vad som skulle komma. F99 till höger om mig exploderade i det ena flicktjutet efter det andra, och de hoppade upp och ner i sina stolar på bortre långsidan.
Gång efter annan vrålade 1 146 Aranäsare över ytterligare ett mål, och de fyra från jönköping fick acceptera att deras röstresurser inte räckte till ikväll. Detta var Aranäs match, och det var Aranäspublikens match.
Spänningen stegrades och arrangörerna började att dela ut löpsedlar till publiken.... Ingen brydde sig egentligen om vad som hände på planen, alla väntade på att få skrika ut sin glädje så snart slutsignalen kom.
Jag såg Mikael Franzén som i hela serien lekt arga leken med sig själv, spricka upp i ett befriande leende och omfamna sina spelare innan matchtiden var ute.
Jag såg Niklas Virolainen lyfta upp Tobias Östanbäck från bänken och helt enkelt lägga honom över axeln och dansa en jigg.
Och när slutsignalen ljöd och alla fick skrika ut sin glädje, och spelarna föll i varandras armar, och publiken hyllade sitt lag med en stående ovation... då kändes detta stort... jättestort.
Vi såg Elons glädjetårar, och jag försökte sätta mig in i hur det måste kännas att få vara med om detta. Att starta ett handbollslag i en liten stad som heter Kungsbacka, i ett krigshärjat Europa, och sedan 63 år senare få vara med om att laget går upp i elitserien, det är klart att det känns.
Vi var många som var där, och vi är många som varit med länge nu, och vi kan alla slå oss för bröstet och gratulera oss själva till ett bra jobb. För alla vet att det krävs en organisation och många eldsjälar för att göra detta möjligt.
Ingen insats är för liten, och alla älskar vi inte bara dessa underbara grabbar som spelat till sig en plats i handbollshistorien, utan vi älskar och hyllar klubben HK Aranäs. Och vi tackar Elon Per-Erik, Bengt, Rolf, Rune och Lars för att de startade HK Aranäs en februaridag 1947.
| Kommentarer |
|
|
|||||
|
||||||
|
|||||
|
|||||
|
|||||
|
|||||
|
|||||
|
||||||
3.26 Copyright (C) 2008 Compojoom.com / Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved."
| < Föregående | Nästa > |
|---|
Senast uppdaterad (Torsdag, 27 Maj 2010 11:58)

















